Precis kolla slutet på A lot like Love. Smart drag där, jag vet. Men pappa ville så gärna se Trollkarlens hemligheter eller vad det nu heter så jag fick offra den timmen till det.
I alla fall så blir man alltid så depp av att se kärleksfilmer. Oavsett om jag själv har pojkvän eller inte, så blir jag deppig. Har jag inte pojkän blir jag depp för att jag vill ha någon. Har jag pojkvän blir jag depp för att jag saknar honom eller för att det inte är riktigt lika fint som på film. Givetvis vet jag att man aldrig någonsin kommer få den perfekta filmromansen. Verkligheten ser ju inte riktigt ut sådär.
Sånna filmer får ju en att fundera och sakna och bara vilja massa saker. Därför blir jag depp av kärleksfilmer. Och det jobbigaste är att dom slutar så äckligt lyckligt.
Nu fattade hon ju fel och han ville ha henne tillbaka precis som hon hade hoppats på när hon kom dit från första början. I verkliga livet hade killen typ antingen låtsas om inför hela släkten att han inte ville ha henne tillbaka eller 2 sagt att hon har haft sin chans. Sen går hon hem, lipar, äter choklad och sover lite och tänker "jag är värd någon bättre" och så tittar hon inte ens på honom när hon möter honom på stan.
Haha okej, det där va lite överdrivet kanske. Men iaf, det är sällan de lyckliga sluten i filmer existerar. Se The Mist. Den slutar lite oväntat. Efter man har sett den tänker man "Tack gode gud för att jag inte är honom". Och så är allt bra efter man sett den. Ingen ångest där.
I alla fall så blir man alltid så depp av att se kärleksfilmer. Oavsett om jag själv har pojkvän eller inte, så blir jag deppig. Har jag inte pojkän blir jag depp för att jag vill ha någon. Har jag pojkvän blir jag depp för att jag saknar honom eller för att det inte är riktigt lika fint som på film. Givetvis vet jag att man aldrig någonsin kommer få den perfekta filmromansen. Verkligheten ser ju inte riktigt ut sådär.
Sånna filmer får ju en att fundera och sakna och bara vilja massa saker. Därför blir jag depp av kärleksfilmer. Och det jobbigaste är att dom slutar så äckligt lyckligt.
Nu fattade hon ju fel och han ville ha henne tillbaka precis som hon hade hoppats på när hon kom dit från första början. I verkliga livet hade killen typ antingen låtsas om inför hela släkten att han inte ville ha henne tillbaka eller 2 sagt att hon har haft sin chans. Sen går hon hem, lipar, äter choklad och sover lite och tänker "jag är värd någon bättre" och så tittar hon inte ens på honom när hon möter honom på stan.
Haha okej, det där va lite överdrivet kanske. Men iaf, det är sällan de lyckliga sluten i filmer existerar. Se The Mist. Den slutar lite oväntat. Efter man har sett den tänker man "Tack gode gud för att jag inte är honom". Och så är allt bra efter man sett den. Ingen ångest där.
Oj, vilket inlägg det blev efter att ha sett en halv film. Aja, kärleksfilmer gör en depp när man är ensam en söndagskväll. Det var det jag ville få sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar